Sitter som så många andra och pluggar ihjäl mig just nu. Skriva, läsa, lära, minnas. Det är extremt jobbigt ibland, det håller nog mångra mer om. Att dra sig upp alldeles för tidigt, sitta på lektioner hela dagarna och sen komma hem med lika mycket läxor som man gjort i skolan.

Men vet ni vad? Jag tror stenhårt på att det är värt det. Tänk sen, att få jobba med något man älskar (att hjälpa människor, för mig), och leva ett liv man drömt om...   Nu ska jag plugga vidare! Kram.

Min mamma slog inte mig. Slår inte. Hon var och är en god människa som genom sin sjukdom gjort saker och sagt saker som hon aldrig skulle gjort/sagt som frisk. Det är så psykiska sjukdomar fungerar - de ändrar de personer vi älskar till personer vi varken kan eller vill känna igen.

Hon har skadat mig, fast inte med vilje. Eller, hon visste och såg att hon skadade mig men hon förstod inte det. Klyddigt, och jag har själv svårt att tro på det - men det är mitt enda sätt att kunna gå vidare.

Det var bråk men jag vet inte om vad. Vi var ensamma hemma, mamma och jag. Jag låg ner på golvet och skrek och grät, då mamma tog tag i min fot och drog. Och drog och drog. Varje gång hon ryckte till så dunkades mitt huvud i garderobskanten. Jag fick bulor och jag berättade det aldrig för någon.

(förrän för några dagar sedan.)