Det är lite konstigt, det här med nyår. Idag är det ett år, ett år med massa minnen - imorgon är det ett annat år, en chans att skapa nya minnen.

Satte mig här av anledningen att jag tänkte berätta för er om hur nyårsfirandet var när allt var som värst hemma hos mig. Insåg efter en stund att jag inte (just nu, minnen har en tendens att dyka upp när jag minst vill ha dom där!) riktigt minns någon nyår, antar att de dagarna var som alla andra. Julafton minns jag, så tänkte berätta för er om det istället.

Jag vet inte vilket år det var, tiden under denna tiden är mycket konstig, men logiskt sett, med tanke på var vi bodde och så, så var jag mellan 9 och 11(alltså 1999-2001). Någon dag innan julafton skulle vi sätta upp julgranen, mamma och jag och min storebror (han är ganska mycket äldre, så han har upplevt detta med en annan insyn, men knappast har det blivit lättare för honom för det). Ibörjan gick det jättebra, och fastän plastgranen (pga allergier) var gammal och sliten - den såg mer ut som en liten buske hahah!) - så tyckte jag att den blev jättevacker. Antagligen mest för att allt gick så jävla bra, så ovanligt bra just i den allra värsta perioden. Jag började slappna av där lite, och jag tror att det var då allting släppte. Mamma blev lite så stressad av sig (svårt att förklara, men ögonen kollade ingenstans men ändå rörde de sig från en punkt till en annan inom en sekund, om och om igen). Jag tänkte mig inte för utan sa att jag skulle ut och åka pulka, eller vad jag nu skulle göra. När jag kom hem igen efter några timmar i kylan så värmde min bror chokladmjölk till mig och jag satte mig att läsa. Jag vågade inte fråga var mamma var. Han satte sig brevid mig och bara tittade på mig medans han log. Mamma sover. ... Hon mår inte så bra just nu. Hon blev arg.
Varför, frågade jag.
Min bror skakade på huvudet. Jag vet inte...jag vet inte. Han gav mig en kram och gick in i sitt rum.

Jag vet inte om det var julafton eller juldagen när vi skulle till mormor och morfar för att fira med släkten. Det hade vi inte gjort året innan, så jag var väldigt nervös. Tänk så skulle mamma inte orka?

Jag vet inte varför men jag och min bror var där före mamma, så jag satte mig för att vänta i köksfönstret. Tänk så hade hon ångrat sig, åhhh nej. Men kanske bäst så? Mina känslor var splittrade och jag visste inte om jag ville eller inte ville att mamma skulle komma dit. Hon hade varit lite konstig sedan julgranen blev klädd.

Hon kom, och hon var väldigt sen. Alla var arga för att maten blev sen och mamma, stirrig som hon var började klaga på alla andra. På mig, min bror, mormor, morfar, mina morbrödrar, osv. Orkar inte skriva ner allt vad som hände, men det slutade med att mamma skrek och sen gick vi hem. Gick.  Igenom en storstad. Härligt morsan.

Jag grät och var ledsen, vad hade jag gjort för att mamma skulle må så dåligt?

Den frågan, dock lite ändrad, försöker jag finna svaret till än idag: Vad gjorde mamma så sjuk?

Min mamma är sjuk, inte sjuk på så sätt att hon har cancer eller någon sådan hemsk sjukdom, utan hon är psykiskt sjuk. Detta innebär inte att hon går runt och mördar folk (vem har inte hört någon säga/själv sagt han måste vara sjuk i huvudet om en mördare eller så?!), dock så kan hon inte ta hand om mig.

Det var värre förr, nu när jag inte bor där mer så tar hon tabletter och har tid att ta hand om sig själv - precis det hon behöver. Jag älskar henne väldigt mycket, och idag ska jag träffa henne. Ska sova där ett par nätter, så som jag gör med jämna mellanrum. När jag var yngre fick jag inte vara där för länge, men nu när jag är arton och räknas som vuxen så får jag bestämma själv. Jag känner av hur mycket jag och mamma orkar, för även om hon är mycket bättre idag så är hon inte helt frisk. Och hur mýcket jag än skulle vilja vara med mamma dygnet runt (efter alla de åren vi var utan varandra), så skulle jag aldrig velat vara där alltid för hennes skull. Hon skulle mått sämre då, för hon skulle inte orkat med det. Det vet jag om, men dessa dagarna ska bli jättekul! 

Hoppas ni får det trevligt nu på nyårsafton och allt. Jag ska ut med vänner och umgås! Kramar i masssor.

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/443373/tingelings-liv?claim=8q6m5hnmw7k">Följ min blogg med bloglovin</a>

De första åren i ett barns liv är extremt viktiga. Under den tiden utvecklas tillexempel språk, empati och känslor. Ett barn tar efter de varelser som det är omkring - något som kan förödande konsekvenser om en förälder av någon anledning överger sitt barn. De få som överlever denna tragedi, har länge varit intressanta för forskare världen över. Barn som blivit uppfostrade av djur, och därför varken kan tala, förstå människospråk, och ibland inte ens gå på två ben. Dokumentären Vilda barn - den sanna historien om skogens barn presenterar några av dessa barnen, och hur deras svåra resa tillbaka till den mänskliga verkligheten sett eller ser ut.

För att förstå hur barn lär sig och hur viktiga föräldrarna är när barnen är små - se den!

Jag är inte som alla andra, eller så är det precis det jag är. De flesta ha något de mår eller har mått dåligt över. Många är tysta om det, kanske är det för privat eller för pinsamt. Tjejer som våldtas har korta kjolar och är fulla, de är varken sju år eller oskyldiga. Unga ungdomar med problem är ett samhällsproblem - och inte konsekvensen av samhällets ignorans.

För er vill jag med egna erfarenheter (och självklart utan att inkräkta på andra människor vars livshistorier jag hört - och det är ganska många) förklara för de som inte vet så mycket, men även för de som vill veta mer. Jag är varken ett våldtäktsoffer eller kriminell tonåring, men jag har något genemsamt med dem. Känslan av att inte bli hörd, sedd och trodd, på en ganska hög nivå (av tillexempel familj, polis, socialarbetare, psykologer).

Jag började min resa redan som sjuåring. Det var kaos i mitt hem, där mamma började agera annorlunda. Hon blev sjuk. Pappa, som inte levde med oss, drack. Mer eller mindre, men oftast mer. Socialbesök och särbehandling, när det enda jag ville var att mamma skulle må bra. För det var det socialen inte såg, att det var mamma som inte mådde bra. Det de såg var en liten flicka med psykiska problem.

Det tog hundratals samtal och flera psykologer (plus två veckor på barnpsyk) för dem att inse sitt misstag. Då omhändertogs jag. Pangboom sa det, så var jag ensam.

Här kunde historian tagit slut, men det var då nästa resa tog vid. Ett år på barnhem, det svåra med att vara ny i en familj, rehabilitering på egen hand.

Jag tänker berätta mer om detta, lite varje gång. visserligen kommer jag ha vanliga blogginlägg också, om vad som sker i mitt liv och så, men detta är huvudämnet. För att få sverige att förstå. Tyck inte synd om mig bara, det är inte det jag vill. Inte ens jag tycker synd om mig, de enda jag tänker på är de barnen som tvingas utstå detta idag och de som inte hade min tur. de vi aldrig hann rädda.

Hejsan, jag är Tingeling. Fast egentligen heter jag något annat, som ni säkert får reda på inom en snar framtid. Jag har valt att skriva anonymt ett tag, för att känna om det känns mer fritt, så att jag vågar vara mer öppen i början. Vi får se hur det går.

Har haft en annorlunda uppväxt, då jag bott på barnhem och idag lever jag i familjehem. Därför blir denna blogg ett sätt för mig att visa världen att de har fel syn på både barnhem och familjehem/fosterhem.

Är arton år gammal, går tredje året på gymnasiet: Samhälle. Hrm.. vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om mig själv, frågor är välkomna så som kommentarer.

Kram på er!