Det har gått några år sedan jag hade det som sämst - Idag har jag det tillochmed bra, och jag tackar en eventuell gud och turen för det. Men minnena sitter kvar och jag har verkligen svårt att släppa deti vissa perioder. Nu är en sådan, och försöker öppna mig mer nu, för att få ut det, vilken resulterar att det just nu är jobbigare än på mycket mycket mycket länge.

Var hemma hos min pojkvän för ett litet tag sedan när jag bröt ihop. Grät, skakade, bet mig själv i handen, tappade andan var gång han rörde mig. Jag var rädd för honom, för att jag just då inte såg honom som den han är. Jag var inte i verkligheten då, utan mina minnen var så nära mig att jag trodde att jag återupplevde dom. Det låter knäppt, men det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Har sakta men säkert börjat öppna mig för en enda person i hela världen, och jag måste säga att det känns underbart. Att kunna säga det dära innersta som ingen annan får veta. En hemlighet som egentligen ingen ska få veta om, men som får dig att må bättre.

Vi har alla våra sådanna hemliga saker, och jag måste säga att hur svårt det än är att öppna sig så känns det bättre efteråt. Så länge det är för rätt person, det vill säga!

Kramar till er!