Ja, det var ett tag sedan jag skrev här, men ärligt talat så har jag inte orkat.

Har fått min "mapp" nu. Mappen med papperna som psykologer och socialsekreterare har skrivit. Jävligt svårt att läsa skiten må jag säga, men en sak är jag imponerad av. Att jag lyckats förtränga så mycket (minnen som jag i och för sig ramlade in i än en gång när jag läste skiten). Människan är otroligt stark och att man kan gömma sådanna här hemska och jobbiga saker så långt in i hjärnans yttersta vrå, det är amazing. Men kanske inte bra? För vem vet, det kanske kommer tillbaka en dag, jobbigare än någonsin. Det kan ingen säga.

Sitter och skriver ett arbete om LVU. I religion, ja. Min frågeställning är: Är det moraliskt rätt att omhänderta barn med LVU?

 Alltså om det är rätt att socialen i stort sätt kan ta över vårdnaden om ett barn. Har hänt att de gjort så jävla fel med den här skiten. Att de omhändertagit barn som egentligen inte behövt det. Där föräldrarna bara kämpat för att få hjälp för att deras son/dotter tex haft adhd eller liknande. Så blir de omhändertagna och föräldrarna står utan makt, utan en chans att kunna göra något. Och inte fan mår de barnen bra av det.

Men sen finns det ju tvärtom-exempel också. Som med mig. Jag skulle egentligen ha behövt blivit omhändertagen några år tidigare. LVU gav dock socialen (och mig) en hjälp på traven för utan denna underbara lagen så skulle de inte kunnat ha hjälpt mig på detta sättet.

Bra och dåliga sidor finns det när det gäller det mesta. Det är en svår fråga men enligt mig är det helt självklart egentligen. Ja, det är moraliskt rätt att omhänderta barn med LVU! (att lagen behöver en upprustning hör inte till den moraliska delen.)

kram