Jag tror att våra minnen är extremt viktiga för oss och dem vi är som personer. Minnen håller oss ifrån att undvika att göra om misstag, att få ett lyckligt leende en hel dag och att arbeta oss fram igenom livet. Tyvärr kan minnen också få oss att må dåligt. Helst av allt vill jag bara glömma vissa saker men ibland tror jag att det är de hemska minnena som fått mig till den platsen jag är på idag och att de hjälper mig att kämpa vidare.

Har ni något minne, hemskt eller underbart, som ni tror påverkat er och som ni vill dela med er? Skriv i kommentarfältet! Jag skriver mitt minne lite senare ikväll. Kramar i massor

Lite komiskt att mina problem idag är som alla andra artonåringars. Vad ska jag ha på mig och shiiiit jag måste ha nya skor. Okej, allt är inte så ytligt, men vad jag menar är att jag för några år sedan inte skulle ha tänkt så överhuvudtaget.

Sitter som så många andra och pluggar ihjäl mig just nu. Skriva, läsa, lära, minnas. Det är extremt jobbigt ibland, det håller nog mångra mer om. Att dra sig upp alldeles för tidigt, sitta på lektioner hela dagarna och sen komma hem med lika mycket läxor som man gjort i skolan.

Men vet ni vad? Jag tror stenhårt på att det är värt det. Tänk sen, att få jobba med något man älskar (att hjälpa människor, för mig), och leva ett liv man drömt om...   Nu ska jag plugga vidare! Kram.

Min mamma slog inte mig. Slår inte. Hon var och är en god människa som genom sin sjukdom gjort saker och sagt saker som hon aldrig skulle gjort/sagt som frisk. Det är så psykiska sjukdomar fungerar - de ändrar de personer vi älskar till personer vi varken kan eller vill känna igen.

Hon har skadat mig, fast inte med vilje. Eller, hon visste och såg att hon skadade mig men hon förstod inte det. Klyddigt, och jag har själv svårt att tro på det - men det är mitt enda sätt att kunna gå vidare.

Det var bråk men jag vet inte om vad. Vi var ensamma hemma, mamma och jag. Jag låg ner på golvet och skrek och grät, då mamma tog tag i min fot och drog. Och drog och drog. Varje gång hon ryckte till så dunkades mitt huvud i garderobskanten. Jag fick bulor och jag berättade det aldrig för någon.

(förrän för några dagar sedan.)

Ni vet den dära känslan när man vet att andra pratar om en? Det obehaget i magen för att man vill veta vad dom säger och varför. Den är jag så van vid nu att jag sällan märker av den. Familjehemsföräldrar - socialen - riktiga föräldrar. Alla vet allt om mig, men ingen känner mig på riktigt. Det suger ganska hårt, måste jag lägga till. Jag känner mig som ett uteslutet objekt p åett museum, där man kan gå och kolla och säga vad man vill. För objekt har inga känslor. Det är tydligen fel.

Vad gör ni för att kunna koppla av helt och hållet?

Jag måste ha trygghet för det, något som är väldigt svårt för mig. Platsen är inte det viktigaste, för mig är det vem jag är med. Att ligga brevid min pojkvän när han sover är nog det med avslappnande jag kan göra. Jag känner mig trygg, det är lugnt och jag är inte ensam. Då kopplar min hjärna av mer än någon annan gång.

Det har gått några år sedan jag hade det som sämst - Idag har jag det tillochmed bra, och jag tackar en eventuell gud och turen för det. Men minnena sitter kvar och jag har verkligen svårt att släppa deti vissa perioder. Nu är en sådan, och försöker öppna mig mer nu, för att få ut det, vilken resulterar att det just nu är jobbigare än på mycket mycket mycket länge.

Var hemma hos min pojkvän för ett litet tag sedan när jag bröt ihop. Grät, skakade, bet mig själv i handen, tappade andan var gång han rörde mig. Jag var rädd för honom, för att jag just då inte såg honom som den han är. Jag var inte i verkligheten då, utan mina minnen var så nära mig att jag trodde att jag återupplevde dom. Det låter knäppt, men det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Har sakta men säkert börjat öppna mig för en enda person i hela världen, och jag måste säga att det känns underbart. Att kunna säga det dära innersta som ingen annan får veta. En hemlighet som egentligen ingen ska få veta om, men som får dig att må bättre.

Vi har alla våra sådanna hemliga saker, och jag måste säga att hur svårt det än är att öppna sig så känns det bättre efteråt. Så länge det är för rätt person, det vill säga!

Kramar till er!

I Malmö kommun bor det runt 280 000.

I Malmö finns det underbara socialarbetare, där många går in i väggen pga det hårda arbetet.

I Malmö finns det massvis med barn och ungdomar som behöver hjälp.

Det hemskaste av allt:

I Malmö finns det ett barnhem.

Barnhemmet är ett underbart ställe (som man hatar när man bor där, men som man, jag åtminstone, tackar för mitt liv efter man flyttat). Jag ska berätta mer om hur det är att bo där och hur man känner sig en annan dag, men jag vill bara visa er hur lite resurser vi har (likamed hur lite pengar staten är redo att satsa på barn och ungdomar!) för detta. Det finns 24 platser på barnhemmet i Malmö. Alldeles för få.Och när de tror att de tjänar in pengar på socialvården, så gör de sig själv och samhället en stor otjänst.

Vad tror ni att vilsna ungdomar som växt upp i kaos gör senare i livet? Tror ni att de bidrar genom att jobba och betala skatt? Vissa kanske gör det. Min teori säger att många av dessa blir kriminella och narkotika användare. Kanske får de alkoholproblem. Många kostar staten och samhället pengar och tid genom att begå brott och sitta i fängelse för deras misstag. Det kostar pengar. Många försummar sina egna barn som vuxna, förstörda av sin barndom, där deras barn också behöver hjälp. En ond cirkel. Det kommer kosta pengar i längden.

Jag säger inte att allt handlar om pengar, men jag säger att det är det som krävs - visa politikerna att de har fel! Och ni ska veta en sak. Det kvittar vilken regering vi har. Moderat eller Socialdemokrat. Ingen av dem hjälper barnen och föräldrarna som behöver det. Och det är de själva som kommer få problem för det.