Ni vet den dära känslan när man vet att andra pratar om en? Det obehaget i magen för att man vill veta vad dom säger och varför. Den är jag så van vid nu att jag sällan märker av den. Familjehemsföräldrar - socialen - riktiga föräldrar. Alla vet allt om mig, men ingen känner mig på riktigt. Det suger ganska hårt, måste jag lägga till. Jag känner mig som ett uteslutet objekt p åett museum, där man kan gå och kolla och säga vad man vill. För objekt har inga känslor. Det är tydligen fel.