Min mamma slog inte mig. Slår inte. Hon var och är en god människa som genom sin sjukdom gjort saker och sagt saker som hon aldrig skulle gjort/sagt som frisk. Det är så psykiska sjukdomar fungerar - de ändrar de personer vi älskar till personer vi varken kan eller vill känna igen.

Hon har skadat mig, fast inte med vilje. Eller, hon visste och såg att hon skadade mig men hon förstod inte det. Klyddigt, och jag har själv svårt att tro på det - men det är mitt enda sätt att kunna gå vidare.

Det var bråk men jag vet inte om vad. Vi var ensamma hemma, mamma och jag. Jag låg ner på golvet och skrek och grät, då mamma tog tag i min fot och drog. Och drog och drog. Varje gång hon ryckte till så dunkades mitt huvud i garderobskanten. Jag fick bulor och jag berättade det aldrig för någon.

(förrän för några dagar sedan.)

Ni vet den dära känslan när man vet att andra pratar om en? Det obehaget i magen för att man vill veta vad dom säger och varför. Den är jag så van vid nu att jag sällan märker av den. Familjehemsföräldrar - socialen - riktiga föräldrar. Alla vet allt om mig, men ingen känner mig på riktigt. Det suger ganska hårt, måste jag lägga till. Jag känner mig som ett uteslutet objekt p åett museum, där man kan gå och kolla och säga vad man vill. För objekt har inga känslor. Det är tydligen fel.

Vad gör ni för att kunna koppla av helt och hållet?

Jag måste ha trygghet för det, något som är väldigt svårt för mig. Platsen är inte det viktigaste, för mig är det vem jag är med. Att ligga brevid min pojkvän när han sover är nog det med avslappnande jag kan göra. Jag känner mig trygg, det är lugnt och jag är inte ensam. Då kopplar min hjärna av mer än någon annan gång.

Det har gått några år sedan jag hade det som sämst - Idag har jag det tillochmed bra, och jag tackar en eventuell gud och turen för det. Men minnena sitter kvar och jag har verkligen svårt att släppa deti vissa perioder. Nu är en sådan, och försöker öppna mig mer nu, för att få ut det, vilken resulterar att det just nu är jobbigare än på mycket mycket mycket länge.

Var hemma hos min pojkvän för ett litet tag sedan när jag bröt ihop. Grät, skakade, bet mig själv i handen, tappade andan var gång han rörde mig. Jag var rädd för honom, för att jag just då inte såg honom som den han är. Jag var inte i verkligheten då, utan mina minnen var så nära mig att jag trodde att jag återupplevde dom. Det låter knäppt, men det är det bästa sättet jag kan förklara det på. Har sakta men säkert börjat öppna mig för en enda person i hela världen, och jag måste säga att det känns underbart. Att kunna säga det dära innersta som ingen annan får veta. En hemlighet som egentligen ingen ska få veta om, men som får dig att må bättre.

Vi har alla våra sådanna hemliga saker, och jag måste säga att hur svårt det än är att öppna sig så känns det bättre efteråt. Så länge det är för rätt person, det vill säga!

Kramar till er!

I Malmö kommun bor det runt 280 000.

I Malmö finns det underbara socialarbetare, där många går in i väggen pga det hårda arbetet.

I Malmö finns det massvis med barn och ungdomar som behöver hjälp.

Det hemskaste av allt:

I Malmö finns det ett barnhem.

Barnhemmet är ett underbart ställe (som man hatar när man bor där, men som man, jag åtminstone, tackar för mitt liv efter man flyttat). Jag ska berätta mer om hur det är att bo där och hur man känner sig en annan dag, men jag vill bara visa er hur lite resurser vi har (likamed hur lite pengar staten är redo att satsa på barn och ungdomar!) för detta. Det finns 24 platser på barnhemmet i Malmö. Alldeles för få.Och när de tror att de tjänar in pengar på socialvården, så gör de sig själv och samhället en stor otjänst.

Vad tror ni att vilsna ungdomar som växt upp i kaos gör senare i livet? Tror ni att de bidrar genom att jobba och betala skatt? Vissa kanske gör det. Min teori säger att många av dessa blir kriminella och narkotika användare. Kanske får de alkoholproblem. Många kostar staten och samhället pengar och tid genom att begå brott och sitta i fängelse för deras misstag. Det kostar pengar. Många försummar sina egna barn som vuxna, förstörda av sin barndom, där deras barn också behöver hjälp. En ond cirkel. Det kommer kosta pengar i längden.

Jag säger inte att allt handlar om pengar, men jag säger att det är det som krävs - visa politikerna att de har fel! Och ni ska veta en sak. Det kvittar vilken regering vi har. Moderat eller Socialdemokrat. Ingen av dem hjälper barnen och föräldrarna som behöver det. Och det är de själva som kommer få problem för det.

...att man efter några timmar läser sina nyårslöften och känner att man redan vill ge upp.

Nyårslöften jag ska hålla år 2009:

- Hjälpa människor så mycket jag kan, med små och stora saker

- Hjälpa mig själv så mycket jag kan

- Öppna upp mig mer för den jag älskar mest

- Få önskade betyg

- Flytta hemifrån

Det är lite konstigt, det här med nyår. Idag är det ett år, ett år med massa minnen - imorgon är det ett annat år, en chans att skapa nya minnen.

Satte mig här av anledningen att jag tänkte berätta för er om hur nyårsfirandet var när allt var som värst hemma hos mig. Insåg efter en stund att jag inte (just nu, minnen har en tendens att dyka upp när jag minst vill ha dom där!) riktigt minns någon nyår, antar att de dagarna var som alla andra. Julafton minns jag, så tänkte berätta för er om det istället.

Jag vet inte vilket år det var, tiden under denna tiden är mycket konstig, men logiskt sett, med tanke på var vi bodde och så, så var jag mellan 9 och 11(alltså 1999-2001). Någon dag innan julafton skulle vi sätta upp julgranen, mamma och jag och min storebror (han är ganska mycket äldre, så han har upplevt detta med en annan insyn, men knappast har det blivit lättare för honom för det). Ibörjan gick det jättebra, och fastän plastgranen (pga allergier) var gammal och sliten - den såg mer ut som en liten buske hahah!) - så tyckte jag att den blev jättevacker. Antagligen mest för att allt gick så jävla bra, så ovanligt bra just i den allra värsta perioden. Jag började slappna av där lite, och jag tror att det var då allting släppte. Mamma blev lite så stressad av sig (svårt att förklara, men ögonen kollade ingenstans men ändå rörde de sig från en punkt till en annan inom en sekund, om och om igen). Jag tänkte mig inte för utan sa att jag skulle ut och åka pulka, eller vad jag nu skulle göra. När jag kom hem igen efter några timmar i kylan så värmde min bror chokladmjölk till mig och jag satte mig att läsa. Jag vågade inte fråga var mamma var. Han satte sig brevid mig och bara tittade på mig medans han log. Mamma sover. ... Hon mår inte så bra just nu. Hon blev arg.
Varför, frågade jag.
Min bror skakade på huvudet. Jag vet inte...jag vet inte. Han gav mig en kram och gick in i sitt rum.

Jag vet inte om det var julafton eller juldagen när vi skulle till mormor och morfar för att fira med släkten. Det hade vi inte gjort året innan, så jag var väldigt nervös. Tänk så skulle mamma inte orka?

Jag vet inte varför men jag och min bror var där före mamma, så jag satte mig för att vänta i köksfönstret. Tänk så hade hon ångrat sig, åhhh nej. Men kanske bäst så? Mina känslor var splittrade och jag visste inte om jag ville eller inte ville att mamma skulle komma dit. Hon hade varit lite konstig sedan julgranen blev klädd.

Hon kom, och hon var väldigt sen. Alla var arga för att maten blev sen och mamma, stirrig som hon var började klaga på alla andra. På mig, min bror, mormor, morfar, mina morbrödrar, osv. Orkar inte skriva ner allt vad som hände, men det slutade med att mamma skrek och sen gick vi hem. Gick.  Igenom en storstad. Härligt morsan.

Jag grät och var ledsen, vad hade jag gjort för att mamma skulle må så dåligt?

Den frågan, dock lite ändrad, försöker jag finna svaret till än idag: Vad gjorde mamma så sjuk?